I en
debattartikel i DN försvarar de svenska vargforskarna sig förtvivlat inför den massiva folkstorm som blossat upp runt årets kaotiska vargjakt. I den
rapport som delvis låg till grund för beslutet om vargjakt gjorde man en total kovändning och hävdade att en vargstam på drygt 200 djur skulle räcka för att uppnå gynnsam bevarandestatus. Rapporten ser närmast ut att vara ett beställningsjobb från Naturvårdsverket (där ledningen bytts ut de senaste åren) som skulle passa Carlgren och Eskilssons planer.
"Bland annat säger man att:"Vargjakten illustrerar också på ett slående sätt brister i svensk naturvård. Det råder en i det närmaste total avsaknad av långsiktighet och koppling till det vetenskapliga kunskapsläget. Senare års internationella bevarandebiologiska forskning visar på viktiga fakta som är av största vikt för en bevarad biodiversitet:"
De svenska vargforskarna har gått i fällan. Istället för att se vargen som en del i ett fungerande ekosystem, har man hamnat i en diskussion om det minsta antal vargar som med komplicerade simulationer kan antas vara en livskraftig population. Under bilan från regering och Naturvårdsverket att anslagen dras in har man, mot bättre vetande, dragits in i en debatt om vad det magiska antatlet vargar är i Sverige.
Givetvis är detta dömt att misslyckas. En liten högljudd minoritet i Sverige är för utrotning av vargen, de kommer inte att ändra uppfattning i frågan om antalet vargar fryses vid 210, 150, eller 50. Man nöjer sig inte innan vargen är utrotad
Ett slående exempel är att det inte gick många dagar innan den vargjakt som skulle "öka acceptansen" var avslutad innan den första vargen tjuvsköts i Dalarna.
Att anpassa svensk miljöpolitik till extremister och märkermän är fel väg att gå. Se till att sätta in resurser för att komma tillrätta med den organiserade tjuvjakten på varg. Låt vargen klara sin spridning på gene hand, och satsa pengarna på utbildning och preventiva skyddsåtgärder för att minska potentiella viltskador.