Journalisterna på tidningen Världen idag ansluter till skaran som både kuggades på Samhällskunskapen i skolan och har missat att grundstenen i sund journalistik skall vara att den är faktabaserat.

I en ledare under rubriken "Enögt storstadsperspektiv" fabulerar man fritt om vad som brukar kallas "konflikten stad-landsbygd".

Bl.a får man läsa den gamla vanliga drapan om att:

"På motsvarande sätt tas det ofta politiska beslut i storstäderna som gäller livet på landsbygden, som helt och hållet saknar lokal förankring."

Denna tes framförs ofta när man inte vill acceptera demokratiska principer. I kretsar som sysslar med illegal jakt på rovdjur används den ofta för att rationalisera sin kriminalitet och döva sitt samvete.

Man fortsätter med:

"Ett tydligt exempel på senare år är det stora engagemanget för varg som finns bland beslutsfattare runt Sergels torg och Vasastan i Stockholm, där de under hela sin livstid överhuvudtaget inte riskerar att komma i närheten av en varg, ivrigt vurmar för vargens spridning över hela Sveriges landsbygd."

En ganska tom mening. Inte minst för att man i vanlig ordning i dessa sammanhang inte kan specificera vad den "starka makten" består av. De krafter som verkar är alltid hemlighetsfulla och svårdefinierade. Det är för övrigt ett grundläggande drag i all konspirations teori, och själva basen för rättshaveristers resonemans.

Sedan kommer slutklämmen:

"Det är sådana storstadspolitiker som har stiftat lagar som fällde fårägaren Stig Engdahl för grovt jaktbrott och sex månaders fängelse, efter att han hade skjutit en varg som var på väg att riva ihjäl de av hans får som hade överlevt tidigare vargattacker."

Här avslöjas den totala okunskapen obönhörligt. Eller missleder man läsarna medvetet?

Faktum är att den nuvarande rovdjurspolitiken röstades igenom i riksdagen av alla politiska partier med bred majoritet. Vad jag vet har huvuddelen av riksdagsledamöterna valts av väljare utanför Stockholm, så vad Världen idag menar med "storstadspolitiker" är okänt.

Att man sedan inte satt sig in i fallet man refererar gör inte argumentationen mer hedervärd. Att sedan alla undersökningar de senaste 20 åren visar att det finns ett brett stöd bland människorna i Sverige för den förda rovdjurspolitiken väljer man att bortse ifrån.

Populistisk journalistik som den ovanstående för inte diskussionen framåt. Den ger dessutom uttryck för ett förakt för läsarna som inte anses fatta hur beslut tas, och hur lagar fattas, i Sverige.