En del känner olust för rovdjur, och det skall man ha respekt för, precis som man kan känna olust för spindlar eller hundar.

Attacker av björnar på människor i Sverige är mycket ovanliga. I princip alla attacker har gjorts av skadeskjutna björnar där jägaren plötsligt blivit den jagade efter ett dåligt skott.

Oprovocerade björnattacker är mer eller mindre okända, även om vissa organisationer av ren okunskap hävdar motsatsen. Även inom jägarleden är kunskapen om våra rovdjur mycket bristfälliga. Ett exempel är Riksjägarnas ordförande som i en ledare tyckte det var skandal att man inte kunde uppskatta antalet björnar bättre innan man började med spillningsinventeringar under barmarksperioden. De flesta grundskolebarn vet att björnen ligger i ide på vintern och inte kan spåras under snöperioden som andra rovdjur!

En som dock inte låter sig skrämmas är den 73-åring som tröttnade på att en björn gjorde upprepade skenanfall. I DN kan man läsa hur sinnet till slut rann till:

"Jag blev så rädd att jag plockade upp en näve grus och kastade det rakt i nosen på björnen. Det gjorde susen. Den vände om och försvann till skogs."

I en artikel i Norrbottens Kuriren får man klart för sig att mannen inte är av det lättskrämda typen:

"Jag har bott i Strandforssel i hela mitt liv, men det här var första gången som jag fick se en björn. Det var ett fantastiskt skådespel. Det enda jag grämer mig över är att jag inte hade någon kamera med mig."