Vildsvin värre än vargen
Läser man jakttidningarna får man lätt uppfattningen att vargstammen ökar dramatiskt. Faktum är dock att vargstammen inte ens nått etappmålet på 200 djur på de cirka 25 år vi haft en fast stam i Sverige. En liten stam som fortfarande kämpar för sin överlevnad.
Annat är det med vildsvinen. I början av 90-talet fanns ett 100-tal vildsvin i Sverige. Idag uppskattar man stammen till mellan 50000-80000 vildsvin. Undersökningar visar att den kan öka till 200000 år 2010.
Det har varit ganska tyst om vildsvinen, men nu börjar debatten komma igång på allvar. Missnöjet växer i stora grupper, och vildsvinsfrågan kommer med stor sannolikhet att bli en av huvudfrågorna i jakt- och jordbrukspolitik framöver.
Den senaste tiden har artiklarna duggat tätt. DN behandlar ämnet i en artikel där man bl.a berör den snabba spridningen över landet.
I artikeln uttalar sig representanter för både LRF och Jägareförbundet:
"- Vildsvinen kan på egen hand sprida sig med några mils radie, men den utveckling vi har haft de senaste åren beror på att människan hjälpt till med spridningen, säger Björn Waldebring hos Lantbrukarnas riksförbund (LRF).
Alf Lettesjö, jaktvårdskonsulent på Jägareförbundet, håller med — vildsvinen har spritt sig för att de flyttats till olika hägn och sedan rymt därifrån."
Alla jägare vet hur den snabba spridningen gått till. Mindre seriösa personer har köpt en havande sugga, satt den på en täckt släpkärra och släppt av den på hemmamarken. Går allt väl finns det en livskraftig stam på marken på ett par år.
Jägarförbunden har fokuserat på vargen under flera år. En debatt som bara är en krusning av den som nu är under uppsegling om vildsvinen. Jag tror att förbunden kommer att hamna i en svår försvarsställning när nu LRFs medlemmar börjat ledsna på oseriösa jägares utplantering av vildsvin. Sedan 1994 utgår ingen ersättning för skador på gröda av vildsvin, och mörkertalet är stort. Sannolikt rör sig skadorna om tiotals miljoner per år för jordbruket. Något som rovdjursskadorna inte ens kommer i närheten av. Enskilda jordbrukare kan drabbas av skador för 100,000 kronor och däröver, och till skillnad från skador av rovdjur utgår ingen ersättning.
Räknar man dessutom med alla de trafikolyckor vildsvinen orsakar (ca 1000 per år) så stiger kostnaden ytterligare. Grisarna är små kompakta muskelknippen som demolerar bilarna ordentligt.
Vildsvinen är allätare i ordets verkliga betydelse. De äter allt: grödor, rådjurskid, harpaltar, fågelägg och ungar. 200000 vildsvin är ett ofantligt mycket större hot mot faunan i Sverige än 200 vargar någonsin kan bli, och kritiken börjar komma från olika håll.
Vildsvinen är här för att stanna, och ur jaktligt perspektiv är en stor stam positiv. Jag förutspår dock att debatten bara börjat. Jag tror också att jägarförbunden kommer att bli hårt ansatta. Man har stilltigande betraktat en utveckling där man sett vildsvinsstammen breda ut sig okontrollerat genom illegala utsättningar. Man har inte tagit sitt ansvar här, och det kommer att ligga dem till last.
Sedan har det alltid förbryllat mig att jägarförbunden för ett sådant liv över det fåtal hundar som dödas och skadas av rovdjur varje år när mångdubbelt fler dödas och skadas allvarligt vid vildsvinsjakt varje år. Vad kan det bero på?
Annat är det med vildsvinen. I början av 90-talet fanns ett 100-tal vildsvin i Sverige. Idag uppskattar man stammen till mellan 50000-80000 vildsvin. Undersökningar visar att den kan öka till 200000 år 2010.
Det har varit ganska tyst om vildsvinen, men nu börjar debatten komma igång på allvar. Missnöjet växer i stora grupper, och vildsvinsfrågan kommer med stor sannolikhet att bli en av huvudfrågorna i jakt- och jordbrukspolitik framöver.
Den senaste tiden har artiklarna duggat tätt. DN behandlar ämnet i en artikel där man bl.a berör den snabba spridningen över landet.
I artikeln uttalar sig representanter för både LRF och Jägareförbundet:
"- Vildsvinen kan på egen hand sprida sig med några mils radie, men den utveckling vi har haft de senaste åren beror på att människan hjälpt till med spridningen, säger Björn Waldebring hos Lantbrukarnas riksförbund (LRF).
Alf Lettesjö, jaktvårdskonsulent på Jägareförbundet, håller med — vildsvinen har spritt sig för att de flyttats till olika hägn och sedan rymt därifrån."
Alla jägare vet hur den snabba spridningen gått till. Mindre seriösa personer har köpt en havande sugga, satt den på en täckt släpkärra och släppt av den på hemmamarken. Går allt väl finns det en livskraftig stam på marken på ett par år.
Jägarförbunden har fokuserat på vargen under flera år. En debatt som bara är en krusning av den som nu är under uppsegling om vildsvinen. Jag tror att förbunden kommer att hamna i en svår försvarsställning när nu LRFs medlemmar börjat ledsna på oseriösa jägares utplantering av vildsvin. Sedan 1994 utgår ingen ersättning för skador på gröda av vildsvin, och mörkertalet är stort. Sannolikt rör sig skadorna om tiotals miljoner per år för jordbruket. Något som rovdjursskadorna inte ens kommer i närheten av. Enskilda jordbrukare kan drabbas av skador för 100,000 kronor och däröver, och till skillnad från skador av rovdjur utgår ingen ersättning.
Räknar man dessutom med alla de trafikolyckor vildsvinen orsakar (ca 1000 per år) så stiger kostnaden ytterligare. Grisarna är små kompakta muskelknippen som demolerar bilarna ordentligt.
Vildsvinen är allätare i ordets verkliga betydelse. De äter allt: grödor, rådjurskid, harpaltar, fågelägg och ungar. 200000 vildsvin är ett ofantligt mycket större hot mot faunan i Sverige än 200 vargar någonsin kan bli, och kritiken börjar komma från olika håll.
Vildsvinen är här för att stanna, och ur jaktligt perspektiv är en stor stam positiv. Jag förutspår dock att debatten bara börjat. Jag tror också att jägarförbunden kommer att bli hårt ansatta. Man har stilltigande betraktat en utveckling där man sett vildsvinsstammen breda ut sig okontrollerat genom illegala utsättningar. Man har inte tagit sitt ansvar här, och det kommer att ligga dem till last.
Sedan har det alltid förbryllat mig att jägarförbunden för ett sådant liv över det fåtal hundar som dödas och skadas av rovdjur varje år när mångdubbelt fler dödas och skadas allvarligt vid vildsvinsjakt varje år. Vad kan det bero på?
Det är otroligt att jägarkåren i princip fått göra som de velat. I början på 80-talet när man jobbade på att få införa vildsvin i Sverige talade man mycket om hur viktigt det var ersätta skadorna. Det var när man hade några hundratal djur. Nu när det finns kanske 80 000 svin och skadorna är gigantiska är det tyst om den saken.
En del bönder tjänar ju pengar på jakten och kanske jagar själva men de som arrenderar jordbruksmark är helt rättslösa liksom villaägare som på en natt får sin trädgård, kanske ett livsverk, förstörd.
Vildsvinen är bärare av trikiner. Om inte köttet upphettas till 75 grader vid tilllagningen överlever dessa och kan ge upphov till den plågsamma och obotliga sjukdomen trikinos hos den stackars människa som bjuds på vildsvinsstek.
I nya numret av Svensk Jakt finns ett recept på helstekt vildsvin. Inte ett ord om trikinfaran, istället uppmanas man att använda köttermometer och upphetta köttet till 64-66 grader!!
Vad säger Torsten Mörner SJF:s ordförande och tillika chefsveterinär på SVA om den dödliga fadäsen?
Reply to this
du skriver att Vildsvinen är bärare av trikiner. ????? Vi ska kanske tänka på våra uttalande i ett sådant här känsligt ämne . Visst KAN de förekomma trikiner hos vildsvin , dock har det bara påträffats vid få tillfällen . Skriva att vildsvin är bärare av de tycker jag är att överdriva . Vi behöver inte förstora upp det . Tänk på att t.ex hästar också KAN var bärare av trikiner .
Reply to this
Hoppas bara att vi slipper ett upptrappat hat mot vildsvin liknande det som finns mot varg och lo. Vildsvin är ett intressant vilt som är spännande att jaga.
Tyvärr märker jag att det finns "jägare" som tycker att vi ska skjuta så många vildsvin vi bara kan. Ofta används argument som att man "sympatiserar med bönderna som får sina grödor förstörda och jordbakterier i sina ensilage". Enligt dessa vildsvinshatare se det till och med som positivt att skjuta sugga med kultingar.
För en tid sedan var jag inbjuden till jakt i Skåne. Det var en trevlig jakt, förutom att två av deltagarna vid korvgrillningen gav uttryck för sitt enorma hat mot vildsvin och samtidigt passade de på att sympatisera med vargmotståndarna norröver!
En av dessa njöt i fulla drag när han berättade om en bonde i södra Skåne som hade upptäckt att det låg en sugga med nyfödda kultingar i ett rede vid åkerkanten. Bonden gick hem och hämtade sin traktor och körde över suggan och hennes kultingar!
Personen som berättade historien var mäkta imponerad av bondens sätt att ta itu med "ohyran" som han uttryckte det.
Jag tycker mig uppfatta ett återkommande karaktärsdrag hos dessa personer som ofta hatar och beskriver sina hatobjekt som "ohyra" och tillskriver dem egenskaper som de inte har.
Jag vill minnas från historielektionerna att det fanns ett skräckvälde i Tyskland på 30-talet som använde samma tillvägagångsätt...
Reply to this