I Sverige skjuts cirka 100,000 älgar årligen. Vi har kanske världens tätaste och livskraftigaste älgstam. Rovdjuren tar några tusen varje år, och trafikolyckor något fler. Enkel matematik ger att det som reglerar älgstammens storlek är jägarnas avskjutning. inget annat.   I det stora hela är rovdjurens andel försumbar. Men den kan bli kännbar lokalt om man inte anpassar avskjutningen.

Under de senaste decennierna har många jägare vant sig vid oförändrade tilldelningar. Efter "älgexplosionenen" på 70- och 80-talen har skogsägarna velat ta ned stammen p.g.a. de stora och mycket kostsamma betesskadorna.

Nu börjar detta ge effekt. Även om älgstammen är på historiskt hög nivå, har man på vissa håll totalt lyckats skjuta sänder stammen genom oplanerad och omdömeslös avskjutning. Det kan man givetvis inte erkänna, utan det är enklare att skylla på "rovdjuren".

I jakttbloiden Jakt & Jägare kan kan läsa en artikel på temat. Rovdjuren får skulden för att man skjutit få älgar i Orsa besparingsskog. Helt klart är att björnen äter älvkalvar, men den verkliga förklaringen kanske man hittar i en tidigare artikel om Orsa besparingsskog från i mars i år.

I den artikeln är det lite andra tongångar:

"Vi kan ha överskattat vår vinterstam och kanske skjutit för mycket."

Ett intressant uttalande i flera avseenden. Speciellt intressant att just denna information föll bort i artikeln.

Faktum är att rovdjursstammarna har en marginell effekt på älgstammen. Det stora problemet är att många jaktlag gladeligen pangat på i många år för att "fylla frysen". Man har inte tagit hänsyn till ändrade förutsättningar och totalt "skjutit sönder" älgstammen. 

Det är girigheten som hotar älgstammen - inte rovdjuren.