Så har det hänt igen. En högt uppsatt chef inom Jägareförbundet är misstänkt för jaktbrott. Tar dessa historier om pamparna i Jägareförbundet aldrig slut?

Enligt ÖP har han fråntagits sina vapen medan polisen utreder vad som hänt då en björnhona och en fjolårsunge sköts i Härjedalen i veckan.

Som vanligt drar kamraterna i Jägareförbundets ledning ut till försvar. En pamp i Jägareförbundet kan nämligen aldrig göra fel per definition. Är man Jägareförbundare vet man bäst, och har aldrig fel. Per definition.

Försvaret låter dock lätt patetiskt:

"Regelverket har skiftat över åren och det är en svår bedömningsfråga att skilja årsungar från fjolårsungar och under björnjakten har skyttarna ofta tät terräng som gör jakten svårare där sekunders bedömning kan vara livsavgörande."

För mig som jägare låter det som ett svagt försvar att hävda att situationen varit svår att bedöma, och att man inte kunde reglerna.

Om så är fallet, så håller man inne skottet. Så enkelt är det.