Som väntat visar sig den påstådda vargattacken på Stora Gla vara en enda stor tidningsanka. Allt eftersom detaljerna blir kända får hela historien ett löjets skimmer över sig. Precis som jag förutspådde i ett tidigare inlägg.

Enligt Arvika Nyheter kan det vara två hundar mannen såg. Enligt en hundägare kan det ha varit hans två lekande Gordonsettrar. Han säger att:
 
"Vi var där hela dagen och gick med våra hundar. Och inte såg vi några vargar heller, eller spår."

Det verkar inte heller ha varit någon "dramatisk jakt" att tala om. Mannen sprang de sista 20 metrarna till sin bil då vargarna befann sig på hundratals meters avstånd. Den rovdjursansvarige på Länstyrelsen kan inte begripa hur man kan uppfatta det som ett anfall:

"Vi har mätt upp avståndet mellan honom och vargarna och det är mycket, mycket långt. Flera hundra meter. Vi måste ju se till vad som hände egentligen. Och han har bara sprungit de sista 20 meterna till sin bil, säger Lars Furuholm."

Han säger vidare något som är huvudet på spiken (min markering):
 
"De anfaller inte människor. Vi spårar dem ju, och vi har inga vapen. Vi skulle ju inte kunna jobba med det här om vi skulle ha anledning att vara rädda. Man ska vara mer rädd för att gå ut i stan om nätterna, med allt oprovocerat våld. Vargattacker är inte ens en realitet, säger han."

I en annan artikel i Arvika Nyheter får man veta att "attacken" inte var mer dramatisk än att mannen hade tid att prata med två damer under sin "flykt".

"Jag mötte två damer med en hund och sa åt dem att gå in och stänga dörren om sig. Folk måste kunna släppa sina hundar, säger han. "

Tydligen två damer som inte var mer rädda än att de gick i riktning mot de vargar som "jagade" mannen. Det hela känns lite underligt får man väl säga. En man jagas av vargar, och två damer går oförväget rakt mot de anfallande vargarna.

Ja, jag säger då det. Den ena vargskrönan är värre än den andra.