Svenska Jägareförbundet gapar högljutt om den katastrof man anser den lilla spillran av varg i Sverige innebär för jakten. Även om sanningen nu sakta börja komma fram i debatten, har man under en längre tid även lyckats få mindre initierade att tro att 200 vargar även innebär ett stort problem för tamdjursskötseln i Sverige. De tamdjur som tas av varg i Sverige varje år kan man i princip räkna på fingrarna.

Vargen har utmålats som ett hot mot det svenska lantbruket. Något som inte har någon som helst förankring i verkligheten.

Man har dock varit mycket tyst om vildsvinens utbredning i Sverige. Här har vi ett verkligt problem som sopats under mattan. Vildsvinen förstör grödor för 10-tals miljoner varje år. Jordbrukare får se sina åkrar sönderbökade och stora värden förstörda medan oansvariga jägare utfodrar vildsvinen på grannens mark.  

En av anledningarna att man varit så tyst om problemen med vildsvinen är givetvis att problemet (den explosionsartade utbredningen) skapats av jägarna själva. Genom att låta vildsvinen "rymma" från hägn, eller genom att helt enkelt släppa ut en havande sugga på jaktmarken har man accelererat utbredningen.

Nu börjar problemen komma upp till ytan. Jag har länge förutspått detta. Själv skulle jag inte bli förvånad om det blir licensjakt på vildsvin. Och krav på minimiavskjutning. Uppfylls inte kraven blir jakträttsinnehavarna skadeståndsskyldiga till vildskadefonden. Den som lever får se.

Som en parentes kan man väl nämna att mångdubbelt fler jakthundar dödas och skadas av vildsvin, än av varg. Är det inte underligt att SJF skriker i högan sky över de hundratals jakthundar som lemlästas vid jakt på vildsvin varje år? Hyckeleriet är patetiskt. Man vill utrota vargstammen för att ett tiotal hundar dödas av varg per år (vilket f.ö. lätt skulle kunna undvikas om hundarna bar pingla), medan man talar tyst om det faktum att många jägare riskerar sina hundars hälsa vid vildsvinsjakt. En jakt som är så riskfylld för hundarna att "man räknar med lite svinn".