Efterspelet till vargincidenten i Riala visar återigen hur svaga rovdjursrevisionisternas argument är. I debatt efter debatt, och i reportage efter reportage gottar sig reportrarna i att kunna sålla fram de riktiga foliehattarna för att få dem att göra sig till åtlöje offentligt. Själva är de alltför upptagna i sin högljudda polemik för att inse att det svenska folket genomskådat spektaklet för länge sedan.

För varje gång en rovdjursfanatiker högljutt talar om hur 200 vargar håller på att utplåna en älgstam på 330,000 individer, så sjunker trovärdigheten mot noll. Personligen har jag ofta undrat över hur det kommer sig att varghatarmaffian fungerar som en magnet på allsköns mytomaner och fabulister.

Nu ger sig även Jan Guillou in i debatten. Och han är inte nådig i sin krönika i Aftonbladet:

"Jaktpressen redigeras efter stenhårda stalinistiska principer och ger sen mer än tio år tillbaka ett intryck av att vargjakt är den absolut viktigaste frågan för Sveriges jägare. År ut och år in, sida upp och sida ner. Upphetsningen är mycket stor och visar inga tecken på att klinga av. Argumenten är ibland hårresande, som att vargarna hotar landsbygdens skolbarn (i kommentarsfälten i DN hoppades en och annan varghatare att några barn skulle dö, helst snart, så att vi fick se på fan). Vargarna kan ibland hota hela den levande landsbygden, det finns helt enkelt ingen gräns för vad varghatarna kan hitta på."

Och:

" Det överspänt känslomässiga i den här hetaste av alla diskussioner har övertygat mig om att det inte handlar om vargar så mycket som om hat mot stockholmare och byråkrater och allsköns överhet. Därför finns inga sakargument som biter i vargfrågan. Det är en känslomässig diskussion och ingen diskussion i sak."

Jans analys stämmer väl överens med det jag hävdat i många år. Det handlar egenligen inte om vargen. Det handlar om marginaliserade människor som utsett vargen till syndabock för en livssituation de inte är tillfyllest med. Det är samma krafter i rörelse som i alla tider varit grunden till främlingshat.